I dag bryter jag mitt schema för att skriva om något som är viktigare: Riksdagens illa underbyggda beslut att utsätta arbetssökande som får ersättning från A-kassan för ännu hårdare kontroll.

Så här skriver Aftonbladet:

Varje månad måste en aktivitetsrapport lämnas in – annars riskerar de att förlora a-kassan.

Min spontana reaktion är att detta är ytterligare en utslagningsmekanism för att blockera redan utsatta människor från ersättning från den försäkring som de har gjort inbetalningar till. För om någon har glömt det, A-kassan är inger bidrag.

För min egen del hade det nog gått bra. Jag har noterat vartenda sökt arbete och många andra aktiviteter sen jag blev arbetslös, och jag har lått för att formulera mig i tal och skrift. Men hur går de det för de andra? De nyanlända med små svenskakunskaper, eller infödda som lider av dyslexi och/eller dyskalkyli?

Jag kan inte heller bortse från tanken att detta kan vara en medveten strategi för att knäcka a-kassorna så att fler blir hänvisade till försörjningsstöd. Med fler handläggare att ta hand om de ärenden som AF skickar till dem är det inte säkert att pengarna räcker. Och vad kommer det att ställas för krav på motprestation på de som tvingas dit? Gratis arbete åt vem som helst som har ett kanske?

”Yes, massa. Toby be good nigger to massa.”
- ur tv-serien Rötter

#a-kassan
#regeringen
#försäkringskassan

Det finns bra coacher. Mina erfarenheter av Trygghetsrådet är rakt igenom goda, privata aktörer med vana vid rekrytering (läs konsult- och rekryteringsföretag) gör ett riktigt bra arbete, liksom de på Arbetsförmedlingen som ser till individen i stället för regelverket.

Men in huvudsak är coachning av arbetslösa en mycket lönande verksamhet som inte granskas tillräckligt noga. För vad kan en idrottsförening tillföra, egentligen. Eller ett studieförbund utan kontakt med den öppna arbetsmarknaden? Allra värst är de på ytan seriösa företag som anordnar nedbrytande vuxendagis – jag har sett vuxna män och kvinnor gråta efter besök hos dem.

Om du är i min situation, tacka inte nej till coachning, konsekvenserna kan bli svåra. Kräv i stället din rätt välja själv.

#arbetsförmedlingen

#coachning

#trygghetsrådet 

Min erfarenhet är att handläggarna på Arbetsförmedlingen gör ett så bra jobb de kan utifrån de rådande förutsättningarna. Det inte deras fel att reglerna gör att de i första hand måste agera kontrollorgan åt a-kassorna. Lika lite som att de kallar människor med allför brokig bakgrund till samma seminarier om att skriva CV, eller skickar anvisningar om att söka arbeten där inte en enda detalj stämmer. Att verkligen förmedla arbeten är en liten del av deras verksamhet.

Jag har under mina fem år som arbetslös haft åtta olika handläggare. En del har jag haft riktigt bra kontalt med, andra har blivit utbytta innan jag ens har lärt känna dem till namnet. Även de jag har mött via telefon på kundtjänsten har varit bra.

Men de som vill djävlas kan göra det med hjälp av hot om avanmälan, det vill säga en anmälan till a-kassan eller utskrivning från Jobb- och utvecklingsgarantin. När man fortfarande är vanlig arbetslös är det bara att göra avbön och anmäla sig igen, är man i Jobb- och utvecklingsgarantin är det socialkontoret och försörjningsstöd som gäller. Avanmäld kan man bli om man inte gör som de säger, vanligtvis och helt i sin ordning om man vägrar söka ett lämpligt och anvisat arbete, men även för att man ställer fel frågor eller i största allmänhet inte gör som de säger.

Man kan också hoppas att de börjar tala klarspråk om i synnerhet Fas 3. Ingen vettig människa kan tro att den för någon närmare arbetsmarknaden. Nej, har man kommit så långt är huvudsyftet att förse giriga entreprenörer och offentliga institutioner som inte vill betala med gratis arbetskraft. Helt i linje med regimen Reinfeldts önskan att amerikanisera arbetsmarknaden, så att större delen av befolkningen inte ska kunna leva på ett jobb.

#arbetsförmedlingen

#arbetslös

Fas 3 … när man väl har kommit så långt från arbetsmarknaden betraktas man som ett hopplöst fall och ett nådehjon. Så här beskrivs det officiellt:

Fas 3 är en del av jobb- och utvecklingsgarantin, ett arbetsmarknadspolitiskt program som infördes i juli 2007. Programmets syfte är att erbjuda personer som varit arbetslösa under en längre tid individuella insatser för att de så snabbt som möjligt ska få ett jobb.

I praktiken innebär det att alla former av stöd från arbetsförmedlingen upphör, samtidigt som man får mindre tid att söka arbete eftersom man ska sysselsättas. Jo jag vet att det numera i teorin kan beviljas både utbildning och yrkesinriktad praktik, men kraven är väldigt höga.

För de som genom långvarig arbetslöshet har kommit bort från ett normalt socialt liv kan en rätt genomförd Fas 3-placering vara av värde. Vanligare är dock en meningslös sysselsättning av terapikaraktär, eller att man gör något som borde vara ett avlönat arbete åt en privat eller offentlig anordnare. Det sistnämnda är att jämföra med gamla tiders fattigauktioner, eftersom anordnaren får betalt för att bereda sysselsättning.

Är man aktivare än vad Arbetsförmedlingen enligt sitt regelverk tror att man är finns det en tredje variant: man ordnar en placering själv hos en förening eller dylikt. För mig var det självklart, eftersom jag är aktiv inom både individuella och lagsporter. Mitt förlag möttes av en oförstående blick från AF:s handläggare som tyckte att något av de tio valen hon erbjöd mig skulle duga.

En av mina föreningar blev det likväl, och den största skillnaden var att föreningen fick en handfull tusenlappar i månaden. Någon handledning behövdes inte, uppgifterna hade jag redan utfört som ideellt engagerad. Med ett avbrott för riktigt arbete i en månad var jag sysselsatt hos föreningen drygt ett helt verksamhetsår.

En bit in i nästa verksamhetsår erbjöd jag mina tjänster till ett lokalt företag. Det rörde sig om en färdighet som jag inte hade använt så mycket i yrkeslivet, men som jag hade bevisat på annat sätt. Han var tänd på idén och jag ordnade ett möte med arbetsförmedlingen. Från början hade vi diskuterat en provanställning med olika former av stöd. Nu, när det var dags att förhandla, var det endast en fas 3-placering som var intressant. Annars skulle det inte bli något.

Jag accepterade och tänkte att det får väl duga några månader. Ett halvår senare blomstrar verksamheten, de som inte vet hur det ligger till säger ”det var väl tur att han hittade dig”. Själv plågas jag av en dålig ekonomi och av att ha hamnat i en situation som jag inte vet hur jag ska komma ur utan att hamna i dålig dager, hos företagaren, i samhället där jag bor, eller hos Arbetsförmedlingen.

#arbetsförmedlingen

#arbetslös

#fas3

#coacher

Jobb och utvecklingsgarantin (JOB) är en arbetsmarknadsåtgärd regeringen Reinfeldt införde efter regeringsövertagandet 2006 men trädde i kraft först juli 2007. Det ersatte den tidigare arbetsmarknadspolitiska åtgärder aktivitetsgarantin. Den arbetslöse har möjlighet att inträda i JOB när dennes 300 ersättningsdagar i arbetslöshetsförsäkringen är slut eller kan få delta om denne har varit inskriven som arbetslös på Arbetsförmedlingen under 14 månader. Deltar man i Jobb- och utvecklingsgarantin har man ersättning i form av aktivitetsstöd, de som innan JOB inte haft någon a-kassa kan dock bara få aktivitetsstöd under 450 ersättningsdagar totalt.

I första fasen av Jobb och utvecklingsgarantin är det meningen att man ska få förstärkt hjälp i form av coachning, skriva CV och så vidare. För mig innebar det i praktiken bara att jag blev uppmanad att söka ”bredare” både yrkesmässigt och geografiskt, samt att de tidigare frivilliga seminarierna blev obligatoriska. Alltså ingen individuell rådgivning – i alla fall inte i början.

En bit in i denna fas blev jag uppringd av min dåvarande handläggare som undrade om jag intresserad av en extern coach. Det lät bra tills jag insåg att syftet var att hjälpa AF att fylla några restplatser hos en illa beryktad anordnare. Om jag tackade nej skulle jag bli avanmäld.

Några totalt meningslösa månader följde. Gruppen jag tillhörde var alltför heterogen för att de gemensamma övningarna skulle fungera och till råga på allt så var även coachen del av ett arbetsmarknadspolitiskt program. Allt detta hade jag nog kunnat svälja om det inte hade varit för de många och dyra resorna som gjorde att jag fick ekonomiska problem.

Utan att det märktes gled jag in i fas 2 och i den är det meningen att man ska få förstärkt hjälp (starta eget, kurser, praktik, med mera). Ungefär samtidigt fick jag en ny handläggare som innebar ett lyft. Äntligen fick jag någon att prata med som förstod mina frågor och som kunde svara.

Efter många och långa diskussioner slutade det med att jag fick en ny coach, den här gången en som jag hade hittat själv. Ty min nya handläggare hade upplyst mig om att jag minsann hade rätt att välja själv bland godkända coacher, och i den förteckningen hittade jag platschefen för en konsultfirma som hade varit på håret att anställa mig ett år tidigare.

Vilken skillnad det gjorde! Månaderna som följde fick jag hjälp att hitta mina styrkor och svagheter, skriva om mitt CV, och sist men inte minst fick jag prata med någon som förstod min situation, som arbetslös industritjänsteman.

Som en bra avslutning hade min coach ordnat en praktikplats (läs obetald, men juste provanställning) hos en av sina kunder.

Då slog myndigheten Arbetsförmedlingen till med den stora klubban. Eftersom den tänkta praktiken överlappade inträdet i fas 3 med några månader fick jag inte ens börja. Nej, nu skulle jag rätta in mig i ledet och låta mig aktiveras i fas 3 så att jag inte satt hemma och blev försoffad.

#arbetsförmedlingen

#arbetslös

#fas3

#coacher

Första tiden som arbetslös innebar inga ekonomiska påfrestningar. Jag blev uppsagd med lön och var arbetsbefriad i sex månader. Tiden ägnades åt nätverkande och att återknyta gamla kontakter. Detta var under inledningen av den lågkonjunktur som vi fortfarande befinner oss i och gav inget påtagligt resultat just då, men fyllde mina dagar med något meningsfullt. Och ja, jag sökte de jobb som fanns att söka.

Några veckor in i min arbetsbefrielse träffade jag Nisse på Trygghetsrådet för första gången. Trygghetsrådet stöttar anställda och arbetsgivare i samband med omställningar och målet är att hitta ett nytt arbete/en ny anställd. Hos dem fick jag genomgående ett mycket professionellt bemötande och jag återkommer till dem när det är dags att behandla coacher.

Sex månader går fort och snart fick jag en kallelse till ett möte med Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen är en svensk statlig förvaltningsmyndighet, som sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet och ansvarar för den offentliga arbetsförmedlingen och dess arbetsmarknadspolitiska verksamhet.

Så beskrivs deras verksamhet som till största delen går ut på att vara en kontrollinstans åt a-kassorna. Första träffen var ett kollektivt vad som bland arbetslösa benämns som hotmöte. Där satt vi arbetslösa med varierande bakgrund och fick reda på vad som kunde hända om vi inte gjorde som vi blev tillsagda. Inga frågor besvarades och jag minns hur upprörda de blev när den före detta montören från Balkan på perfekt svenska frågade hur hans förre arbetsgivare kunde ta in praktikanter för att göra hans jobb? Smockan hängde inte i luften, mannen var både vänlig och korrekt. Däremot viftade AF:s representanter med sitt vassaste vapen: Avanmälan.

Mitt första individuella möte minns jag inte så mycket av. Handläggaren och jag hade blivit arbetslösa samtidigt från ett större företag en gång för länge, så först blev det lite småprat om arbetsmarknaden. Därefter fick jag reda på att jag inte kunde räkna med mycket hjälp de första fjorton månaderna som arbetslös. Med ett välfyllt CV och bra referenser ansåg han att jag hade goda möjligheter att klara mig själv. Och i normalfallet hade det varit helt OK, fast nu under en lågkonjunktur hade jag behövt tips om vad mer än det jag hade gjort de tjugofem åren som mitt CV passade till.

Under det kommande dryga året sökte jag arbeten på alla tänkbara sätt och var på en hel del bra intervjuer. Flera gånger gick det riktigt bra när jag pratade med potentiella chefer och arbetskamrater, samtidigt som det hakade upp sig hos HR-funktionen. Varför hade jag inte en aning om.

Något som var bra under den här tiden var att det var frihet under ansvar som gällde i kontakterna med AF. Antalet sökta arbeten var aldrig något problem och kontakterna sköttes via kundtjänsten.

#arbetsförmedlingen

#arbetslös

#fas3

Jag är sextiotalist och tillhör sannolikt en av de sista generationerna som kunde få ett riktigt bra arbete med möjligheter att avancera baserat endast på en gymnasieutbildning. I drygt trettio år har jag arbetat inom den tillverkande industrin i olika befattningar, och alltid efter devisen ”gör din plikt och kräv din rätt”.

Arbetsplatserna har varierat från de stora och kända exportföretagen, till små bysmedjor. På min senaste arbetsplats blev jag chef över tjugo anställda utan att det riktigt var meningen, trivdes med det och åstadkom ett mycket gott resultat. Arbetsdagarna var längre än de flesta egenföretagare kan drömma om.

Livet lekte, ägarna log i Dagens Industri, och jag var beredd att ta nästa kliv. Då kom den stora smällen, vår viktigaste kund miste en av sina kunder, VD avgick och med honom fick hela produktionsorganisationen gå.

Den gråtande ägaren bedyrade på ett stormöte att alla som ville jobba hårt fick fortsätta och resten skulle få sluta på goda villkor. Det erbjudandet gällde i huvudsak ett gäng ja-sägare och jag fick sluta med ett rekordstort avgångsvederlag i relation till anställningstiden.

Namnet på den här bloggen ser kanske konstigt ut, men jag har en bra förklaring: Jag tillhör en kategori av människor som inte finns; de som trots bra utbildning och dito meriter, referenser, och vilja och kunskaper att arbeta med i stort sett vad som helst står utanför arbetsmarknaden utan att hitta en naturlig väg in igen.

Egentligen gillar jag inte att skriva anonymt, men väljer att göra det ändå för att inte förvärra situationen för mig själv och de som står mig nära. Jag kommer därför att utelämna namn och tänja lite på geografiska begrepp.

Faktamässigt kommer allt dock att vara sanningen såsom jag ser den.

Några rubriker de för de inledande inläggen:

• Min bakgrund
• Första tiden som arbetslös
• Jobb och utvecklingsgarantin, fas 1
• Jobb och utvecklingsgarantin, fas 2
• Jobb och utvecklingsgarantin, fas 3
• Kontakter med AF
• Alla dessa coacher
• Frågor, påståenden och svar (”Det finns jobb om man vill jobba”, ”Varför söker du inga vanliga jobb”, ett inlägg för varje påstående eller fråga)
• Tips till olycksbröder- och systrar
• Orsaker och verkan