Jobb och utvecklingsgarantin (JOB) är en arbetsmarknadsåtgärd regeringen Reinfeldt införde efter regeringsövertagandet 2006 men trädde i kraft först juli 2007. Det ersatte den tidigare arbetsmarknadspolitiska åtgärder aktivitetsgarantin. Den arbetslöse har möjlighet att inträda i JOB när dennes 300 ersättningsdagar i arbetslöshetsförsäkringen är slut eller kan få delta om denne har varit inskriven som arbetslös på Arbetsförmedlingen under 14 månader. Deltar man i Jobb- och utvecklingsgarantin har man ersättning i form av aktivitetsstöd, de som innan JOB inte haft någon a-kassa kan dock bara få aktivitetsstöd under 450 ersättningsdagar totalt.

I första fasen av Jobb och utvecklingsgarantin är det meningen att man ska få förstärkt hjälp i form av coachning, skriva CV och så vidare. För mig innebar det i praktiken bara att jag blev uppmanad att söka ”bredare” både yrkesmässigt och geografiskt, samt att de tidigare frivilliga seminarierna blev obligatoriska. Alltså ingen individuell rådgivning – i alla fall inte i början.

En bit in i denna fas blev jag uppringd av min dåvarande handläggare som undrade om jag intresserad av en extern coach. Det lät bra tills jag insåg att syftet var att hjälpa AF att fylla några restplatser hos en illa beryktad anordnare. Om jag tackade nej skulle jag bli avanmäld.

Några totalt meningslösa månader följde. Gruppen jag tillhörde var alltför heterogen för att de gemensamma övningarna skulle fungera och till råga på allt så var även coachen del av ett arbetsmarknadspolitiskt program. Allt detta hade jag nog kunnat svälja om det inte hade varit för de många och dyra resorna som gjorde att jag fick ekonomiska problem.

Utan att det märktes gled jag in i fas 2 och i den är det meningen att man ska få förstärkt hjälp (starta eget, kurser, praktik, med mera). Ungefär samtidigt fick jag en ny handläggare som innebar ett lyft. Äntligen fick jag någon att prata med som förstod mina frågor och som kunde svara.

Efter många och långa diskussioner slutade det med att jag fick en ny coach, den här gången en som jag hade hittat själv. Ty min nya handläggare hade upplyst mig om att jag minsann hade rätt att välja själv bland godkända coacher, och i den förteckningen hittade jag platschefen för en konsultfirma som hade varit på håret att anställa mig ett år tidigare.

Vilken skillnad det gjorde! Månaderna som följde fick jag hjälp att hitta mina styrkor och svagheter, skriva om mitt CV, och sist men inte minst fick jag prata med någon som förstod min situation, som arbetslös industritjänsteman.

Som en bra avslutning hade min coach ordnat en praktikplats (läs obetald, men juste provanställning) hos en av sina kunder.

Då slog myndigheten Arbetsförmedlingen till med den stora klubban. Eftersom den tänkta praktiken överlappade inträdet i fas 3 med några månader fick jag inte ens börja. Nej, nu skulle jag rätta in mig i ledet och låta mig aktiveras i fas 3 så att jag inte satt hemma och blev försoffad.

#arbetsförmedlingen

#arbetslös

#fas3

#coacher

Första tiden som arbetslös innebar inga ekonomiska påfrestningar. Jag blev uppsagd med lön och var arbetsbefriad i sex månader. Tiden ägnades åt nätverkande och att återknyta gamla kontakter. Detta var under inledningen av den lågkonjunktur som vi fortfarande befinner oss i och gav inget påtagligt resultat just då, men fyllde mina dagar med något meningsfullt. Och ja, jag sökte de jobb som fanns att söka.

Några veckor in i min arbetsbefrielse träffade jag Nisse på Trygghetsrådet för första gången. Trygghetsrådet stöttar anställda och arbetsgivare i samband med omställningar och målet är att hitta ett nytt arbete/en ny anställd. Hos dem fick jag genomgående ett mycket professionellt bemötande och jag återkommer till dem när det är dags att behandla coacher.

Sex månader går fort och snart fick jag en kallelse till ett möte med Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen är en svensk statlig förvaltningsmyndighet, som sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet och ansvarar för den offentliga arbetsförmedlingen och dess arbetsmarknadspolitiska verksamhet.

Så beskrivs deras verksamhet som till största delen går ut på att vara en kontrollinstans åt a-kassorna. Första träffen var ett kollektivt vad som bland arbetslösa benämns som hotmöte. Där satt vi arbetslösa med varierande bakgrund och fick reda på vad som kunde hända om vi inte gjorde som vi blev tillsagda. Inga frågor besvarades och jag minns hur upprörda de blev när den före detta montören från Balkan på perfekt svenska frågade hur hans förre arbetsgivare kunde ta in praktikanter för att göra hans jobb? Smockan hängde inte i luften, mannen var både vänlig och korrekt. Däremot viftade AF:s representanter med sitt vassaste vapen: Avanmälan.

Mitt första individuella möte minns jag inte så mycket av. Handläggaren och jag hade blivit arbetslösa samtidigt från ett större företag en gång för länge, så först blev det lite småprat om arbetsmarknaden. Därefter fick jag reda på att jag inte kunde räkna med mycket hjälp de första fjorton månaderna som arbetslös. Med ett välfyllt CV och bra referenser ansåg han att jag hade goda möjligheter att klara mig själv. Och i normalfallet hade det varit helt OK, fast nu under en lågkonjunktur hade jag behövt tips om vad mer än det jag hade gjort de tjugofem åren som mitt CV passade till.

Under det kommande dryga året sökte jag arbeten på alla tänkbara sätt och var på en hel del bra intervjuer. Flera gånger gick det riktigt bra när jag pratade med potentiella chefer och arbetskamrater, samtidigt som det hakade upp sig hos HR-funktionen. Varför hade jag inte en aning om.

Något som var bra under den här tiden var att det var frihet under ansvar som gällde i kontakterna med AF. Antalet sökta arbeten var aldrig något problem och kontakterna sköttes via kundtjänsten.

#arbetsförmedlingen

#arbetslös

#fas3