Läs Ingvar Perssons utmärkta ledare så förstår ni rubriken:

I USA och Europa pratas det nu om en återindustrialisering. Samtidigt har vi i Sverige en statsminister som lättvindigt talar om industrin som ”basically gone”, en näringsminister som betraktar sänkta krogpriser som sin viktigaste uppgift och en finansminister som tycker att näringslivet – eller i alla fall Svenskt Näringsliv – är ett särintresse.

Industrin är själva motorn i samhällsmaskinen. Andra näringsgrenar och offentliga verksamheter flyttar bara runt pengarna i systemet, även om dessa också behövs för att hjulen ska snurra – industrin tillför pengar. Att finansministrar kan ha teorier långt bortom verkligheten är bakligt, men naturligt. Att regimen Reinfeldt har haft två näringsministrar utan intresse och kunskaper om industrin är skamligt.

Det borde vara så dyrt att flytta ut företag som går med vinst att man tänker efter mer än en gång. Snacket om höga löner inom industrin håller inte – i andra vågskålen ligger det faktum att svenska arbetare har bra utbildning och är lojala. Om någon har missat det så är strejker mycket ovanliga i Sverige. Dessutom är långa transporter förkastliga i miljöhänseende om det går att tillverka nära konsumenterna.

#Näringspolitik
#Utflyttning

Åttio procent kan man klara sig bra på, så länge det verkligen är åttio procent. För de som tjänar mer än 18700 kronor i månaden är det åttio procent av detta belopp som gäller, om du inte har en extra inkomstförsäkring som täcker resten i ett antal dagar. Ovanpå detta kommer straffskatten på arbetslöshet som på regeringens språk kallas jobbskatteavdrag.

För mig personligen innebär detta att jag måste klara mig på cirka sextio procent av min tidigare nettolön. Det räcker till livets nödtorft så länge inget inträffar som faller utanför ramarna. Ett oväntat tandläkarbesök eller en bilreparation kan rubba budgeten i flera månader. Och om ni undrar, jag bor i en del av Sverige där tillgång till bil är en nödvändighet om man ens ska söka jobb.

#Arbetslöshet

#Jobbskatteavdrag

Ett påstående som jag inte har råkat för själv, men som drabbat många andra. I regel yttras det av äldre personer som lever i tron att det finns arbete åt alla som vill ha ett. En annan kategori som inte är åldersbunden är de som har en övertro på spontanansökningar (N.N var hos Förenade Plåt och presenterade sig och han fick jobb!).

Jobb att välja och vraka bland har det väl inte funnits sedan sjuttiotalet och spontanansökningar har få företag tid att behandla.

Sjölva frågan besvärar mig eftersom den antyder att det finns de som är för lata för att söka jobb och hellre sitter ned och låter ersättningen rulla in utan någon motprestation. Detta är mycket ovanligt, för även om det går att överleva på a-kassan går det i längden inte att leva på den.

#råd till arbetslösa

Nu när jag har lagt grunden till den här bloggen går jag in i en ny och spännande fas. När en rubrik är skriven inom citattecken innebär det att den är ett påstående eller en fråga som vi som arbetslösa får höra och som jag bemöter.

Bara för att vara tydlig: Jag anser inte att ”någon annan” ska göra allt för att få ordning på arbetsmarknaden. Om någon vecka eller så kommer min syn på vad olika parter kan göra, främst de som är valda att styra Sverige.

#arbetslöshet

#regering

#riksdag

I dag bryter jag mitt schema för att skriva om något som är viktigare: Riksdagens illa underbyggda beslut att utsätta arbetssökande som får ersättning från A-kassan för ännu hårdare kontroll.

Så här skriver Aftonbladet:

Varje månad måste en aktivitetsrapport lämnas in – annars riskerar de att förlora a-kassan.

Min spontana reaktion är att detta är ytterligare en utslagningsmekanism för att blockera redan utsatta människor från ersättning från den försäkring som de har gjort inbetalningar till. För om någon har glömt det, A-kassan är inger bidrag.

För min egen del hade det nog gått bra. Jag har noterat vartenda sökt arbete och många andra aktiviteter sen jag blev arbetslös, och jag har lått för att formulera mig i tal och skrift. Men hur går de det för de andra? De nyanlända med små svenskakunskaper, eller infödda som lider av dyslexi och/eller dyskalkyli?

Jag kan inte heller bortse från tanken att detta kan vara en medveten strategi för att knäcka a-kassorna så att fler blir hänvisade till försörjningsstöd. Med fler handläggare att ta hand om de ärenden som AF skickar till dem är det inte säkert att pengarna räcker. Och vad kommer det att ställas för krav på motprestation på de som tvingas dit? Gratis arbete åt vem som helst som har ett kanske?

”Yes, massa. Toby be good nigger to massa.”
- ur tv-serien Rötter

#a-kassan
#regeringen
#försäkringskassan

Det finns bra coacher. Mina erfarenheter av Trygghetsrådet är rakt igenom goda, privata aktörer med vana vid rekrytering (läs konsult- och rekryteringsföretag) gör ett riktigt bra arbete, liksom de på Arbetsförmedlingen som ser till individen i stället för regelverket.

Men in huvudsak är coachning av arbetslösa en mycket lönande verksamhet som inte granskas tillräckligt noga. För vad kan en idrottsförening tillföra, egentligen. Eller ett studieförbund utan kontakt med den öppna arbetsmarknaden? Allra värst är de på ytan seriösa företag som anordnar nedbrytande vuxendagis – jag har sett vuxna män och kvinnor gråta efter besök hos dem.

Om du är i min situation, tacka inte nej till coachning, konsekvenserna kan bli svåra. Kräv i stället din rätt välja själv.

#arbetsförmedlingen

#coachning

#trygghetsrådet 

Min erfarenhet är att handläggarna på Arbetsförmedlingen gör ett så bra jobb de kan utifrån de rådande förutsättningarna. Det inte deras fel att reglerna gör att de i första hand måste agera kontrollorgan åt a-kassorna. Lika lite som att de kallar människor med allför brokig bakgrund till samma seminarier om att skriva CV, eller skickar anvisningar om att söka arbeten där inte en enda detalj stämmer. Att verkligen förmedla arbeten är en liten del av deras verksamhet.

Jag har under mina fem år som arbetslös haft åtta olika handläggare. En del har jag haft riktigt bra kontalt med, andra har blivit utbytta innan jag ens har lärt känna dem till namnet. Även de jag har mött via telefon på kundtjänsten har varit bra.

Men de som vill djävlas kan göra det med hjälp av hot om avanmälan, det vill säga en anmälan till a-kassan eller utskrivning från Jobb- och utvecklingsgarantin. När man fortfarande är vanlig arbetslös är det bara att göra avbön och anmäla sig igen, är man i Jobb- och utvecklingsgarantin är det socialkontoret och försörjningsstöd som gäller. Avanmäld kan man bli om man inte gör som de säger, vanligtvis och helt i sin ordning om man vägrar söka ett lämpligt och anvisat arbete, men även för att man ställer fel frågor eller i största allmänhet inte gör som de säger.

Man kan också hoppas att de börjar tala klarspråk om i synnerhet Fas 3. Ingen vettig människa kan tro att den för någon närmare arbetsmarknaden. Nej, har man kommit så långt är huvudsyftet att förse giriga entreprenörer och offentliga institutioner som inte vill betala med gratis arbetskraft. Helt i linje med regimen Reinfeldts önskan att amerikanisera arbetsmarknaden, så att större delen av befolkningen inte ska kunna leva på ett jobb.

#arbetsförmedlingen

#arbetslös

Fas 3 … när man väl har kommit så långt från arbetsmarknaden betraktas man som ett hopplöst fall och ett nådehjon. Så här beskrivs det officiellt:

Fas 3 är en del av jobb- och utvecklingsgarantin, ett arbetsmarknadspolitiskt program som infördes i juli 2007. Programmets syfte är att erbjuda personer som varit arbetslösa under en längre tid individuella insatser för att de så snabbt som möjligt ska få ett jobb.

I praktiken innebär det att alla former av stöd från arbetsförmedlingen upphör, samtidigt som man får mindre tid att söka arbete eftersom man ska sysselsättas. Jo jag vet att det numera i teorin kan beviljas både utbildning och yrkesinriktad praktik, men kraven är väldigt höga.

För de som genom långvarig arbetslöshet har kommit bort från ett normalt socialt liv kan en rätt genomförd Fas 3-placering vara av värde. Vanligare är dock en meningslös sysselsättning av terapikaraktär, eller att man gör något som borde vara ett avlönat arbete åt en privat eller offentlig anordnare. Det sistnämnda är att jämföra med gamla tiders fattigauktioner, eftersom anordnaren får betalt för att bereda sysselsättning.

Är man aktivare än vad Arbetsförmedlingen enligt sitt regelverk tror att man är finns det en tredje variant: man ordnar en placering själv hos en förening eller dylikt. För mig var det självklart, eftersom jag är aktiv inom både individuella och lagsporter. Mitt förlag möttes av en oförstående blick från AF:s handläggare som tyckte att något av de tio valen hon erbjöd mig skulle duga.

En av mina föreningar blev det likväl, och den största skillnaden var att föreningen fick en handfull tusenlappar i månaden. Någon handledning behövdes inte, uppgifterna hade jag redan utfört som ideellt engagerad. Med ett avbrott för riktigt arbete i en månad var jag sysselsatt hos föreningen drygt ett helt verksamhetsår.

En bit in i nästa verksamhetsår erbjöd jag mina tjänster till ett lokalt företag. Det rörde sig om en färdighet som jag inte hade använt så mycket i yrkeslivet, men som jag hade bevisat på annat sätt. Han var tänd på idén och jag ordnade ett möte med arbetsförmedlingen. Från början hade vi diskuterat en provanställning med olika former av stöd. Nu, när det var dags att förhandla, var det endast en fas 3-placering som var intressant. Annars skulle det inte bli något.

Jag accepterade och tänkte att det får väl duga några månader. Ett halvår senare blomstrar verksamheten, de som inte vet hur det ligger till säger ”det var väl tur att han hittade dig”. Själv plågas jag av en dålig ekonomi och av att ha hamnat i en situation som jag inte vet hur jag ska komma ur utan att hamna i dålig dager, hos företagaren, i samhället där jag bor, eller hos Arbetsförmedlingen.

#arbetsförmedlingen

#arbetslös

#fas3

#coacher