Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om jag inte ska passa på att studera nu när jag ändå inte har något särskilt att göra? Lika många gånger har jag fått förklara att ersättningen man får som arbetslös är en omställningsförsäkring som upphör om man börjar studera, eftersom man då inte är tillgänglig för arbetsmarknaden längre. Då möts jag endera av ett myndigt svar om att jag minsann borde ta ansvar för min egen situation, i stället för att lita på att Staten ska fixa allt. Eller helt enkelt en uppgiven och förstående suck.

Ponera att de som står för svar ett har rätt. Finansieringen av studierna blir ändå ett effektivt hinder, då jag vid mina dryga femtio år inte lär få några studiemedel. Även om jag skulle låna av de pengar som en dag kommer att bli mina (ett sjusiffrigt arv väntar i framtiden) så kvarstår faktum: Om jag avbryter mina nuvarande aktiviteter så är jag hänvisad till försörjningsstöd efter avslutade studier, om jag inte då har ett arbete. Då frågar vän av ordning om man inte måste våga något ibland. Visst, hade jag varit yngre hade jag kanske gjort det, men nu har jag inte råd att riskera att spela bort närmare tretusen kronor i månaden.

Jag höll på att glömma att det finns ett tredje svar: ”Kan du inte åtminstone få gå en kurs, det fick NN?”. Mina försök att få någon hjälp till omskolning eller yrkesinriktad praktik har alla stupat på att mina handläggare har tyckt att jag har haft för bra bakgrund ändå. Sista försöket var när min andre coach hade ordnat en praktikplats, som egentligen var en obetald provanställning, och jag inte fick börja eftersom den inte hade varit avslutad innan jag skulle in i Fas 3…
Att NN fick gå en kurs berodde på att det var en del i uppgörelsen med hennes arbetsgivare när hon skulle köpas ut från sin tjänst.

#Utbildningar

#Arbetslöshet